När måste anställda betala skadestånd

Det har blivit allt vanligare att arbetsgivare riktar skadeståndskrav mot arbetstagare. För att arbetsdomstolen ska döma till brott krävs normalt uppsåt eller grov vårdslöshet.

I de flesta mål om skadestånd som väcks i arbetsdomstolen är det en arbetstagare eller en facklig organisation som riktar krav mot en arbetsgivare för påstått brott mot någon regel i lag eller kollektivavtal.

Men emellanåt händer det att det motsatta förhållandet kommer under domstolens prövning, det vill säga att arbetsgivare riktar skadeståndskrav mot en arbetstagare. Den här typen av fall har dessutom ökat under senare år.

I exempelvis MBL och LAS finns särskilda skadeståndsregler. Enligt MBL är det framförallt brott mot fredsplikten som kan aktualisera skadeståndsansvar och enligt anställningsskyddslagen kan en arbetstagare som inte iakttar den uppsägningstid som gäller, bli skadeståndsskyldig. Det finns även andra lagar som innehåller regler om skadeståndsansvar till exempel företagshemlighetslagen och aktiebolagslagen. När det är fråga om skadeståndsskyldighet som inte är reglerad i någon särskild lag ska skadeståndslagen tillämpas.

Hög tröskel

Den centrala regeln om arbetstagares skadeståndsansvar är bestämmelsen i 4 kap 1 § skadeståndslagen. Enligt denna är en arbetstagare ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Det uppställs alltså en mycket hög tröskel för att skadeståndsskyldighet ska komma ifråga och avsikten är att arbetstagaren normalt ska gå fri från ansvar. En förutsättning för regelns tillämpning är dock att arbetstagarens vållande sker ”i tjänsten”. På så sätt finns en klar avgränsning mot fall där arbetstagaren handlar som privatperson eller för annan än arbetsgivarens räkning.

Uppsåt och ställning avgörande

Prövningen av skadeståndsskyldigheten ska ske utifrån flera olika bedömningsgrunder. När det gäller handlingens beskaffenhet är det framförallt graden av vållande som ska beaktas. Normalt krävs då att arbetstagaren handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst för att skadestånd ska kunna utdömas. Men även om arbetstagaren varit grovt vårdslös kan skadeståndet sättas ned, exempelvis om skadorna blivit betydligt större än vad som kunnat förutses.

Även arbetstagarens ställning har betydelse. En försummelse av en arbetstagare som tillhör drifts- eller arbetsledningen bedöms allvarligare än skador som vållas av andra arbetstagare. Två domar från senare tid belyser hur arbetsdomstolen prövar skadeståndskrav som riktas mot arbetstagare.

Ekonomisk skada

Det första fallet, AD 2002 nr 1, gällde Lars som var inköpsansvarig. Han beställde ett stort antal detaljer till mikrovågshöljen från ett företag. Priset hade blivit betydligt lägre (flera hundra tusen kronor) om beställningen istället hade lagts hos en underleverantör med automatiserad tillverkning.

Lars arbetsgivare gjorde gällande att Lars avsiktligt eller av grov vårdslöshet vållat bolaget stor ekonomisk skada.

Att prisjämförelser gjordes kunde enligt domstolen krävas av en inköpsansvarig även om det inte fanns några uttryckliga instruktioner om det. Domstolen konstaterade alltså att Lars visat försumlighet och därigenom orsakat sin arbetsgivare skada. Arbetsdomstolen ansåg dock inte att det förelåg synnerliga skäl och Lars ålades därför inte skadeståndsansvar.

Egen verksamhet

Det andra fallet, AD 2003 nr 21, avsåg verksamhetschefen Ann-Marie som var anställd hos ett företag som bedrev personlig assistans åt funktionshindrade.

I samband med att Ann-Marie lämnade sin anställning hos företaget för att starta egen verksamhet inom samma verksamhet, sade ett flertal brukare upp sina avtal med företaget.

Arbetsdomstolen fann att Ann-Marie borde ha rapporterat till företagsledningen om det stora antalet uppsägningar. Hennes underlåtenhet att rapportera ansågs utgöra fel eller försummelse i tjänsten.

Mot bakgrund av hennes ställning som verksamhetschef och uppsägningarnas omfattning ansåg arbetsdomstolen att synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet förelåg.

Något skadestånd utdömdes dock inte eftersom det inte ansågs föreligga något direkt orsakssamband mellan Ann-Maries brott mot anställningsavtalet och det ekonomiska bortfall som drabbade företaget.

Till toppen