Rehabkedjan ur annat perspektiv

I en internationell jämförelse är sjukfrånvaron fortfarande hög i Sverige. För att skapa en mera aktiv sjukskrivningsprocess föreslås att en rehabiliteringskedja införs och att sjukpenningen tidsbegränsas.

I och med att rehabiliteringskedjan vid årsskiftet 2008/09 fick fullt genomslag, har frågorna som rör arbetsgivarens rehabiliteringsansvar fått ökad aktualitet. För den som varit sjukskriven sedan före halvårsskiftet 2008, ska Försäkringskassan nu normalt pröva arbetsförmågan i förhållande till arbete på hela den reguljära arbetsmarknaden. Det kommer att resultera i att många som varit sjukskrivna en längre tid får sin sjukpenning indragen utan att de därmed har, eller anser sig ha, möjlighet att återgå till sitt tidigare arbete. I en nyligen meddelad dom från Arbetsdomstolen (AD 2008 nr 106) behandlades frågan om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar ur ett annat perspektiv än vad som normalt är fallet. Frågan var inte om arbetsgivaren vidtagit tillräckliga rehabiliteringsinsatser och om det därmed förelegat saklig grund för uppsägning. I stället prövades om en arbetsgivare, genom att förhålla sig passiv, kunde anses ha förmått en arbetstagare att själv lämna sin anställning, så kallad provocerad uppsägning.Målet handlade om Bosse som hade varit anställd i närmare 30 år som yrkeslärare vid en gymnasieskola i Malmö, då han i oktober 2005 med omedelbar verkan frånträdde sin anställning. Bosse väckte talan mot arbetsgivaren, Malmö kommun och hävdade att åtgärden var att jämställa med en uppsägning från kommunens sida eftersom denna inte fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och därigenom tvingat honom att själv lämna anställningen.

Bakgrund

Under våren 2003 återkom Bosse till arbetet efter att ha varit sjukskriven en längre tid på grund av en propp i hjärnan. I december samma år fick han en skriftlig varning för att ha uppträtt kränkande mot elever.

Bosse reagerade mycket starkt på varningen och han blev kort därefter sjukskriven på grund av krisreaktion. I september 2004 beslutade Försäkringskassan att dra in Bosses sjukpenning eftersom han inte ansågs generellt arbetsoförmögen. Han kunde dock inte återgå till arbetet på skolan och fortsatte, med stöd av läkarintyg, att vara oavbrutet sjukskriven till oktober 2005 då han alltså lämnade anställningen.

Arbetsdomstolen konstaterade att kommunen under våren 2004 gjort en rehabiliteringsutredning men att det därefter inte vidtagits några mera konkreta åtgärder. Förutom ett möte i mars 2005 hade inga rehabiliteringsinsatser vidtagits sedan Bosses sjukpenning drogs in i september 2004. Kommunen kunde enligt AD kritiseras för att den under Bosses sista anställningsår inte hade vidtagit fler åtgärder i rehabiliterande syfte och inte heller undersökt möjligheterna att omplacera Bosse till någon annan verksamhet i kommunen.

Praxis

Arbetsdomstolen har i sin praxis fastslagit att en uppsägning från en arbetstagares sida under särskilda omständigheter kan jämställas med en uppsägning från arbetsgivarens sida. För att så ska vara fallet krävs att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne handlat på ett sätt som inte stämmer överens med god sed på arbetsmarknaden eller annars måste anses otillbörligt.

Det krävs inte att arbetsgivaren direkt syftat till att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning. Det är tillräckligt att arbetsgivaren, med hänsyn till omständigheterna, inte kunnat undgå att inse att hans handlande varit ägnat att framkalla en svår situation för arbetstagaren och därmed en risk för att arbetstagaren ska besluta sig för att lämna anställningen.

I det aktuella fallet uttalade AD dock att det faktum att kommunen inte fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet inte i sig innebär att kommunen kunde anses ha agerat otillbörligt även om bristande rehabiliteringsinsatser och framför allt utebliven återgång i arbete haft långtgående effekter på Bosses ekonomiska situation. Arbetsdomstolen avslog därmed Bosses talan.

Kommentar

Mot bakgrund av ADs kritik av hur kommunen levt upp till sitt rehabiliteringsansvar är det rimligt att anta att kommunen förlorat målet om det istället varit så att Bosse blivit uppsagd och prövningen därmed handlat om huruvida det förelåg saklig grund för uppsägning. Om det vid en sådan prövning konstateras att arbetsgivaren inte vidtagit tillräckliga åtgärder eller om detta är oklart, blir utgången normalt att uppsägningen inte godtas.När prövningen nu kom att avse frågan om huruvida Bosses eget frånträdande var att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida blev utgångspunkten för bedömningen en annan. Domstolen hade då istället att bedöma om arbetsgivarens agerande eller brist på agerande varit i strid med god sed på arbetsmarknaden eller annars otillbörligt. Som AD konstaterade kan det inte anses otillbörligt i sig att arbetsgivaren inte fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet och ännu inte vidtagit tillräckliga åtgärder.

Till toppen